Jag tänkte bjuda på ett litet inlägg om hur jag känner för mitt handikapp & så. Rubriken lyder, det är inget jag har valt. Jag går inte & är ledsen över att vara handikappad hela dagarna, men ibland så är det lite jobbigt psykist. Det är liksom ingen som kan säga "jag vet hur det känns" för det vet man verkligen inte när man inte har mitt handikapp. Fyskiskt är det också jobbigt ibland, även om jag försöker att inte prata om det. När jag tillexempel går längre sträckor får jag ibland ont i knänen osv, men det är inte så att jag går & har ont varje sekund.

 

Ibland är det jobbigt att vara annorlunda, det är det. Det är många som tittar, kanske inte i skolan, men när man t.ex går & shoppar i centrum får man ju en del blickar. Jag försöker att bara titta rakt fram & ignorera det, men självklart är det jobbigt ibland. Ibland vill man bara vara som alla andra.

 

Jag har ändå haft tur med vänner osv, både i skolan, stallet & på andra platser. Jag är så glad över att mina vänner ser MIG & inte mitt handikapp, det gör mig sjukt glad. Jag har aldrig blivit retad för mitt handikapp, det är skönt. Jag är liksom inte mitt handikapp!

Hoppas ni som läser texten förstår♥